Hur långt är företag beredda att gå för att kunna spela på folks miljömedvetenhet? Oerhört långt ser det ut som.

Så här beskrivs en trådlös integrerad router från Netgear: ”Routern innehåller gröna miljöfunktioner som av/på-knapp som spar energi när routern inte är i bruk…”

Wow.

Idag är det alltså en bonus med något som funnits lika länge som människan använt elektricitet. Det är värre än när ”interaktiva menyer” listas under special features på DVD-filmer.

Jag tror vi alla förstår att Netgears marknadsavdelning inte är problemet, utan precis alla andra tillverkare. De som vägrar förse elektronikprodukter med strömbrytare, som utrustningen från Com Hem.

Bonuspoäng. Produkten säljs på ONOFF.

En liten besvikelse, om man ser till förväntningarna. En stor succé, om man jämför med merparten av årets filmer.

Efter att ha slagit igenom rejält från underläge med Thank You for Smoking och toppat det med en Oscarsnominering för regin av Juno är det svårt att se att Jason Reitman haft något annat mål med Up in the Air än en Oscarstatyett. På det sättet har han haft lika överambitiösa och orealistiska förväntningar på sig som Diablo Cody – även om jag inte tror att någon förväntade sig att en skräckkomedi om en besatt cheerleader skulle förvandlas till Oscarsguld.

Jag tror inte att Up in the Air vinner bästa film i år. Jag hoppas också det. För det är inte en tillräckligt perfekt film. En nominering, visst. Kanske flera till och med; manus, regi, bästa film och bästa kvinnliga biroll för Anna Kendrick. Men alltför många gånger visade förutsägbarheten sig. Var det verkligen någon som förväntade sig ett annat resultat när huvudkaraktären, den notoriska ensamvargen Ryan Bingham, äntligen vågar ta steget mot ett annat liv? Istället för att berättarrösten i (500) Days of Summer redan från första början tillkännager ”this is not a love story” talar Up in the Air om precis samma sak, men genom sin handling. Eller hotet om självmord som i slutändan självklart får den unga och naiva protegén Natalie Keener att byta karriär.

Om man nu ska gissa något tror jag att nomineringarna för Up in the Air kommer att likna de för Sofia Coppolas Lost in Translation; originalmanus, regi och bästa film. Plus som sagt, en för bästa kvinnliga biroll till Anna Kendrick. Up in the Air kan också mycket väl vinna originalmanus, men något annat känns långsökt.

Avritad från ett gammalt nothäfte, med namnet Skärgårdsflirt, anno nittonhundratalets första hälft.
Originalet går utmärkt att skriva ut som poster, ända upp till 70×100 cm: skärgårdsflirt jpeg 6353×8470 pixlar (~4 Mb).

Den största nackdelen jag märkt med WordPress är dess inkonsekvens vid uppdateringar. Även om det är irriterande med funktioner som slutar att fungera bara för att man uppdaterar, kommer det inte i närheten av funktioner som förändras. Funktioner som fungerat på ett sätt förut fungerar nu på ett annat sätt.

Om du vill visa bilder i dina kategoribeskrivningar måste du redigera ditt tema och ersätta category_description() med
$category = get_the_category();
echo $category[0]->category_description;

Om du vill lägga till eller uppdatera kategoribeskrivningar måste du redigera databasen direkt. Admingränssnittet tar nämligen automatiskt bort bilder i kategoribeskrivningarna. Om du har tillgång till phpMyAdmin eller liknande testa denna SQL-fråga för att få fram de berörda posterna:
SELECT * FROM wp_term_taxonomy WHERE taxonomy = ‘category‘;

La nyligen ut en oanvänd, oöppnad elektronikpryl på blocket för 1200 kr. Uppskattat värde i handeln är 2200 kr.
Av alla svar jag fick (50+) kom en alarmerande stor del från folk som jag verkligen, verkligen hoppas trodde att det rörde sig om stöldgods.

Ett flertal erbjöd allt mellan 300-1000 kr vid ”snabb affär”. Här kommer idiotin in – varför skulle jag vilja sälja något för halva priset när jag lagt ut det samma dag för 1200 kr? Visst, snabb affär må vara kodord för ”jag förstår att det är stöldgods men jag bryr mig inte om det”, men är folk verkligen så dumma att de säljer stöldgods på Blocket? Har inte polisen en webbtjänst som automatiskt eftersöker alla publika annonser efter kombinationer av ”oanvänt”, ”oöppnat”, ”billigare vid snabb affär” och matchar det mot digitaliserade rapporter av inkomna anmälningar om stöld eller inbrott i angivet område? Jag menar, det är ju inget avancerat system direkt. Särskilt inte numera, när alla dagstidningar finns som PDF:er och därför är lätta att genomsöka. Och webbplatser såsom Tradera, Eniro och Blocket är mer som uppsnofsade RSS-flöden än något annat.

I varje fall om man delar min smak av filmer som ger något mer, utmanar eller gör något nytt.

Pixars Up gjorde nog ingen åskådare besviken. Att en animerad film som trots att den riktar sig till en stor publik även lyckas vara intelligent är faktiskt helt fantastiskt.

Gillar visserligen Kill Bill-filmerna, och Death Proof var absolut inte dålig, men Quentin Tarantino fick ändå ett rejält uppsving med Inglourious Basterds, och visade att Pulp Fiction inte var en lyckträff.

Adventureland har jag nämnt förut, men den är precis lika bra andra gången du ser den. Detsamma gäller Zombieland.

The Boat That Rocked överträffade klart mina förväntningar och liksom alla här omnämnda filmer hamnar den på listan över kommande DVD-inköp.

The Proposal tog den romantiska komedin till en nivå som gjorde den klart sevärd.

In the Loop verkade som en bra idé, och det var den också. Större delen av tiden.

Att även den breda allmänheten uppskattade (500) Days of Summer överraskade nog alla. Filmen tog Zooey Deschanel till nya höjder.

The Hangover, Watchmen och District 9 måste också nämnas då de också uppskattades.

Största besvikelsen är onekligen Jennifer’s Body. Men eftersom både Juno och United States of Tara är fenomenala väljer jag att se Jennifer’s Body som undantaget. Men det ska bli intressant att se hur historien utvecklar sig för Diablo Cody.

Måste nämna att kvar från 2009 som jag inte sett ännu är: James Camerons snart Oscarsnominerade Avatar, Spike Jonzes jätteåtagande Where the Wild Things Are, Terry Gilliams nytändning The Imaginarium of Doctor Parnassus, Drew Barrymores långfilmsregidebut Whip It och Oscarsfavoriten thank-you-for-smoking Jason Reitmans Up in the Air.

Ja, just det herr Hurwitz, hur går det med filmen egentligen?

Genom Huffington Post och god hates protesters (rss tips för övrigt).

Jag har blivit sentimental över Mills Brothers förut. Men nu har en lika underbar video infunnit sig. Stelheten, som är så typisk för tv-framträdanden från den tiden (innan Elvis), gör ingen besviken. Den är påtaglig och oj så skojig.
Notera den andra mannen från vänster, tenoren Donald Mills. Tycker han påminner om en blandning av ”Carlton” i The Fresh Prince of Bel-Air och Groucho Marx. Eller mannen längst till höger, som jag antar är pappan, John Mills Sr., vars mimik till det djupa dooandet får mig att tänka på en fisk på torra land.

För snart 20 år sedan släppte bandet Scorpions låten Wind of Change. Då gick jag på lågstadiet. Då skulle man dansa ”tryckare” för att socialiseras med det motsatta könet. Detta var alltså på den oskyldiga tiden innan kommunisterna uppfann homosexualiteten och kvinnans självständighet.

Det ska sägas att Scorpions har väldigt liten del i att jag hatar låten. Om jag hade haft ett val kunde jag undvikit den som all annan musik som bara tål en lyssning. Nej, de skyldiga är lärare och föräldrar som propsade på danserna i första hand och envisades med sitt utbud av usel, likformig musik. Var det ingen som kände till Bobby Womack? Sam Cooke? Beatles?! Fan till och med Marvin Gaye (eller Cyndi Lauper) utan den underförstådda ironin hade varit bättre.

Gruppmentalitet är bajs. Lågstadielärare är: mesiga, fega, klena och pjoskiga. Och undvik dina klasskamraters föräldrar, för de är fan inte kloka i huvudet.

För övrigt hatar jag också Lady In Red med Chris De Burgh, Bryan Adams generellt och precis allting med Chicago. Men det gör ju alla friska människor.