Detta avsnitt; Lär känna din vänsterpartist, är fortsättningen på En guide till vänsterkonformisternas vokabulär från min bästsäljande publikation Att verka intelligent och politiskt korrekt.

Numera är det väldigt okomplicerat att identifiera (och därmed döma) en vänsterpartist, bara genom att undersöka deras klädsel. Måhända att de tror att de har en avvikande åsikt, och faktiskt är väääääldigt speciellt utvalda människor vars stora uppgift i livet är att förleda de mindre upplysta tillbaka till stålverkssamhället, pro konsumtionssamhället. Vi tar några exempel;

* Palestina-sjalen är lika självklart för en vänsterpartist som senaste N’Sync plattan är för de med Britney Spears-syndrom. Nog sagt om det.

* Är det inte second hand eller märkeslöst är det besudlat av kapitalismens demoniska rörelse.

* Smink. Vänsterpartister, liksom de med ovannämnda syndrom kan inte lämna huset utan smink. Det gäller pojkar som flickor. Att smink inte direkt bara består av naturliga ingredienser, och att det med största sannolikhet testas på andra djur först, är det tydligen ingen som tänkt på.

* Populära färger på kläder, smink och hår är naturligtvis svart och rött. Lila, rosa och öst-stats-grönt är färger som på senare år har skördat stora marknadsandelar bland plebejernas avkomma. Det företag som först introducerar Mao-rött lär vinna proletariatets gunst för evigt.

”Är du lika politiskt medveten som Eva-Lotta (14) och Axel (18), går du med oss utsugna statarbarn i kampen mot kommersialismen! Upp till kamp, kamrat!”

Hur dum är du?
Det är inte ditt fel, egentligen, det är samhällets. Med all sin porrpropaganda, älskogshysteri och hela Britney-rörelsen. Man kan, som ordinär medborgare inte göra annat än att klicka på ”Vill du knulla?” och hoppas på det bästa. Nu tänker du skriva mindre smickrande saker om mig i din käraste helgedom; dvs din lunardagbok, eller hur? Det gör inget, varsågod. Bättre att du riktar din ilska mot mig, än mot din flick/pojkväns ändtarmsöppning.

Just nu är det två saker som får mig att sprudla av välbefinnande. Ingen av dem inbegriper dock julstök i nåt klärobskyrt kök.

1) MUSIK (i slumpmässig ordning); Saint Etienne, Melissa Etheridge, Dressy Bessy, April March, Tattle Tale, Ani DiFranco, Bikini Kill, Marine Research, Le Tigre, Heavenly, Moloko, Daft Punk, Neutral Milk Hotel, Go Sailor, Honey is cool, Freezepop, Shonen Knife, Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström, Indigo Girls, Lars Winnerbäck, Michelle Shocked, Carol Douglas och slutligen Mr. Bob Marley.

2) FILM (i minst lika slumpartad följd); But I’m a cheerleader, Prozac Nation, Amy & Isabelle, Gia, Her desperate choice, La Strada, The incredibly true adventure of two girls in love, In & out, Little witches, Girl, Un acte d’amour, Charlotte forever, Kids, Drive me crazy, Little women, Can’t buy me love, David and Lisa, Miracle on 34:th street, Girl Interrupted, Last days of disco, Girls just want to have fun, samt If these walls could talk 2.

*) FAVORITCITAT; ”I’m Graham and I like girls. A lot.” — Graham (Clea DuVall) i filmen ”But I’m a cheerleader”.

1. Fred på jorden.
2. Mat åt allt levande.
3. Serge Gainsbourg – Theatre le Palace ’80 (live) (cd).

Ni blir lurade och tror ni är friare nu än någonsin förut. Ni tror att kravet på att bilda familj är närmast obefintligt. Men ack så vilseledda ni har blivit.

Sexanspelningarna i alla sorters massmediala evenemang, alkohol, R&B-musik och inte minst one-night-stand-principen är alla påfund från högre ort. Det är en med största sannolikhet en sammansvuren pakt mellan världens alla regeringsmakter för att öka populationen på planeten jorden. Nu tänker du säkerligen ”Men varför skulle någon vilja göra det? Jorden är ju redan överpopulerad”. Har du överhuvudtaget sett ”The Matrix”?! Skämt åsido, men sanningen är den att allt vi tror och gör idag kommer att motbevisas och fördömmas i morgon. Det är precis därför vi knullar runt till höger och vänster som encelliga organismer i brunsttid; vi har påtvingats ännu en enspårig livsstil genom påfundet att PRECIS ALLT kretsar kring sex. Därför förklarar jag härmed morgondagen, den 18 december till ”No Sex Day”, och klubbar beslutet med en rosa fallos-pryl.

”Kultur” är uppenbarligen föga intressant i dagens samhälle, men som man säger; ”I couldn’t care less”.

Vad tänker du när du hör ordet ”kultur”? Med all sannolikhet passar du i något av de fyra fack som man utan problem kan dela in människor i när man tolkar/behandlar ämnet ”kultur”.

A) Den i särklass största gruppen. Här samlas människor som exempelvis har sett ”Kristina från Duvemåla” eller ”Rent” en gång och tyckt det var kulturupplevelse nog för ett liv. Skol-exkursion till stadens museum eller det lokala biblioteket kan också räknas som ”kulturellt äventyr”. Inget fel i det, tursamt nog uppskattar vi olika saker.

B) Societeten, ”crème-de-la-crème”, gräddan, eliten. De intellektuella, bildade, kultiverade, lärda, kulturella, belästa. De pretentiösa kräken. En mycket liten, sluten krets av societetslejon som kilar stadigt på premiärer. Eller som Lars Winnerbäck uttryckte det i ”I Stockholm”; ”en taskig recensent, står och petar i nåt tilltugg, och viftar med en ölbiljett, och säger det här är rock”. Förstår dom inte att konst, kultur och gängse estetik betraktas och uppfattas olika? ”Bra/Betydelsefull konst” kan endast vara ett personligt utlåtande, och inget annat.

C) Alla överexponerade sammanslutningar har givetvis en betraktande part. ”Wannabes” heter dom i folkmun. Östermalmsbarn.

D) Den fjärde, minsta och sista gruppen är egentligen de jävligaste av dem alla. Men dom är svåra att hata eftersom dom är så få och obetydliga. Det är dom som ”tycker och tänker”, men inte ”säger”. I media syns och hörs dom aldrig. Det är dom som delar in andra i fack, inte för att vara tarvliga, utan mest för att ha något att göra. Denna grupp sysslar endast med självtillfredsställelse vad gäller kulturerfarenheter.

”Satis est potuisse videri” som det heter på latin, översätts ungefär med ”Det är nog att verka kunna”. Det är lätt att verka intelligent, men världen behöver personlighet för att kunna överleva.

Jag står på sluttningen och bara väntar på att bli nerknuffad i depressionens dal, igen. Men denna gång har jag inte livskraft nog att ta mig upp igen, förra resan tog det sista unset av levnadsvilja. Anledningarna är många. Lösningarna få, provade och overksamma. Så, tack och adjö kära vänner. Acta est fabula.

Jag är tudelad. En del av mig vill vara sig själv, medans den andre bara vill flyta med strömmen. Men jag vet inte hur fasen jag ska kunna lösa det här. Min mor har precis blivit opererad, och jag har inte träffat henne på mer än fyra månader (hon bor 50 mil härifrån numera). Saken är den att jag verkligen känner att morgondagen, plus minst resten av veckan kommer att bli en total katastrof, psykologiskt sett. Står på sluttningen av berget och bara väntar på att bli nedknuffad i depressionens dal. Vad i HELVETE gör man?! Mor min kommer med all säkerhet att acceptera det, men aldrig förstå det. Pappa lär inte heller förstå, och kommer istället påpeka att det inte går att få tillbaka pengarna som jag betalat för biljetten.

”Acta est fabula” är latin och motsvarar dagens ”The end”. Orden uttalades på romerska teatrar, för att folk helt enkelt skulle förstå när uppträdandet var färdigt. Uttrycket sägs även ha yttrats av kejsare Augustus (63 f.Kr. till 14 e.Kr.) på dennes dödsbädd.
I själva verket betyder frasen ungefär ”drama har framförts”. Den engelska översättningen ger dock ursprungsbetydelsen mer rätt; ”drama has been acted out”.

Kejsare Augustus, född Gajus Octavianus, adopterades tidigt av självaste Gajus Julius Caesar, för att cirka år 30 f.Kr. bli Rom:s förste kejsare, och därmed markera början för ”principatet” (eller ”kejsartiden”), och dess stadsskick (kejsarmakten) som kom att bestå i cirka 1400 år efter hans död. Augustus är förmodligen mest känd för att till slut ha skapat fred med Parthien, med Armenien som buffertzon. Men det är en helt annan historia.

Caesar behöver förmodligen ingen ytterligare introduktion, men vad få känner till är hans många arv. Varvid kan nämnas att Caesar är den ytterst ansvarige för att det talas ett romanskt språk i Frankrike (genom erövringen och romaniseringen av detta ursprungliga keltiska område).
Den gudsdyrkade Caesar genomförde sin kalenderreform år 46 (den julianska kalendern, av ”Julius”). Den kalender vi använder numera, den gregorianska, är bara en variant av den julianska.
Som om detta inte skulle vara nog är månaden ”juli” uppkallad efter Caesar, och följdaktligen ”augusti” efter Augustus. Eljest är de resterande månader främst bildade av gudanamn, förutom september-december, vars namn är avledda från de latinska räkneorden septem, octo, novem och decem (sju, åtta, nio, tio), ty året började ursprungligen den 1 mars.

Det bästa som finns måste vara att kunna kombinera lättsamhet med det som i folkmun kallas sofistikerat. Med det sagt ska jag spendera de närmaste två timmarna på den fullkomligt fantastiska filmen ”But I’m a cheerleader”. Om jag får rekommendera något, råder jag dig att göra detsamma :)

Fred systrar och bröder!

Jag ber att du inte läser denna korta text när du tänker på innehållet. Lät det konstigt? Det var konstigt. Tipset är att först läsa texten, sedan tänka på innehållet men glömma bort texten, eftersom den annars motsäger sig själv.

Ämnet kvinnor/män är ett perfekt exempel på att allt handlar om uppfattning. Kärlek gör att det inte blir en ”kvinnor vs. män”-fråga, men det är uppfattningen som föder kärleken. Jag är en av dom som alltid tror att saker och ting som inte går att ta på är enormt stora och komplicerade. Därför tror jag att dofter, sättet att tala och uttrycka sig, aktion, utseende.. kombinerade tilltalar de en viss ”någon”, men inte en annan ”någon”. Uppfattning handlar med största sannolikhet om sinnen i samverkan.
Musik är ett annat bra exempel. Vad är musik? Vad är bra musik? Vad är dålig musik? Finns det bra/dålig musik? Hur man själv uppfattar musiken bestämmer utgången. Något är inte mer ”rätt” eller ”bra” bara för att fler människor delar samma åsikt.

Teorin om uppfattning lär oss också att förutfattade meningar är helt obefogade. Exempelvis TV4:s kampanj ”Nollrasism” är därför rasistisk i sig själv, eftersom den utgår från att alla ”rasister” har förutfattade meningar. Nu tänker du ”men alla rasister har ju förutfattade meningar”. Jo, visst har dom det. Men det har du (och jag) också.

Det enda man helt politiskt korrekt kan säga är att människor uppfattar saker och ting olika. Går man ett steg längre motsäger man sig själv.

Mitt bidrag till årets julfirande består av en tvättäkta tomte i full mundering som ganska berusad ropar ”God kommersiell jul”, ringer i sin bjällra, och ger alla förbipasserande hemmagjorda (med lite hjälp av ”panduro”) pärlhalsband.
En rätt sarkastisk tolkning av jul-kommersialismen, om jag få säga det själv.