Är fortfarande sur för att vi aldrig fick en tredje säsong av Dead Like Me i somras. Jag borde förutsett att den sämsta säsongen för bra tv-program skulle följa.

Head Cases ”vinner” med bara två avsnitt visade. Kitchen Confidential (precis som fjolårets mästerverk Wonderfalls) kommer in på fyra avsnitt visade och tretton producerade. Av Threshold visades nio. Arrested Development fick se sin säsong decimerad medan Alias tackade för sig. Det kan omöjligt finnas mer dåliga nyheter, eller hur? Jodå. Varför har inte Scrubs startat upp igen?!

Den amerikanska tv-kanalen FOX lyckades göra sig av med en riktig höjdarserie, Kitchen Confidential, och räknar vi in år tvåtusenfem är det FYRA riktigt bra serier på kort tid; The Inside, Point Pleasant och i viss utsträckning även Tru Calling. Bara FOX kunde lyckas med det.

Det finns dock ett par saker att glädjas åt i år; Gilmore Girls och Veronica Mars är fortfarande igång, och My Name Is Earl har lyckats bra i tittarmätningarna.
När dom tre försvinner ser jag ingen som helst anledning att fortsätta titta på tv – eller ens bo kvar där jag gör. Jag flyttar till Australien! Och om du själv hämtar den, så får du min tv helt gratis!

Herr Shatner i sig är visserligen en underbar skådis – Denny Crane i Boston Legal, T.J. Hooker-tiden och inte att förglömma hela Star Trek universumets skönaste kapten.

Hans första album, The Transformed Man, är något av en annan värld; helt oförglömliga covers av Dylans Mr. Tambourine Man och Lennon/McCartneys Lucy In The Sky With Diamonds. Har du hört dem förstår du.

Ben Folds (från populära Ben Folds Five) och herr Shatner hittade varandra och resultatet blev förra årets album Has Been. Missa för allt i världen inte att spana in plattan, och då speciellt It Hasn’t Happened Yet, Familiar Love, You’ll Have Time och Common People.

Korkad, förutsägbar, irriterande och allt annat än originell är ett par ord som är alldeles för snälla för att beskriva tv-serien Twins. Skådisen Sara Gilbert är den enda ljuspunkten, men i en i övrigt mörk värld av bottenlöst förfall är det långt ifrån nog. Detta är ytterligare en i raden av sitcoms som bjuder på Hollywood-vackra kvinnor parade med mindre attraktiva män. Likt Listen Up, According To Jim, The King Of Queens, Quintuplets och så vidare. Det kanske inte är extremt allvarligt, men det är ändock en enerverande trend. Om Twins hade sänts på FOX skulle den varit nedlagd vid det här laget – precis som Quintuplets. Nej, vänta, helvete! Quintuplets gick en hel säsong! Smärta! Tjugotvå avsnitt av Twins är nog för att tillintetgöra framstegen som Arrested Development gjorde i halvtimmeskomedi-genren. Och det är ledsamt.

Har du någonsin gjort ett quiz om dig själv på LunarStorm förlorar du direkt. Passera inte ”Gå!”, men inkassera kopiöst med sprit och ta dig en rejäl funderare på om du verkligen tror att dina vänner är mer intresserade av dig än av sig själva.

Djungelvrål.

Barry Manilow, till exempel, är hysteriskt icke-tråkig.
Något helt annat, som definitivabsolut inte skulle skada, är att helt enkelt radera fredagar från kosmos så att ”Idol” förpassas till en ospräckbar tidsbubbla och världen slipper känna på hur livet i helvetets nionde cirkel kan vara.

Zoo.

I slutändan kreativt misslyckade satsningar såsom SVTs ”Kommissionen” och fyrans ”Medicinmannen” visar inte bara att Sverige är riktigt dåliga på att göra bra TV utan även att stora delar av svenska folket har skrämmande låga krav. Inte konstigt att vi betalar dubbelt så mycket för bilsoppan som jänkarna.

Klaga. Klaga. Klaga. Hata. Avsky. Klaga. Klaga. Skrika. Skriva.

Glöm inte Barry Manilow. Lita på mig.

Underbar bild, från Kevin Smith:s silentbobspeaks.com.

Föredrar definitivt Dogma, men ‘rats är en klar sjua. Framför Chasing Amy och Jersey Girl, precis bakom JSBSB, men en bra bit från förutnämnda Dogma och debuten Clerks.

Schyman är igång, igen.

Visst, Arrested Development är i det närmaste alltid genialiskt, men fan, Bob Loblaw, det hamnar där uppe med Dr. Fünke’s 100% Natural Good-Time Family-Band Solution.

Känner du inte igen några av referenserna ovan har du verkligen missat något. Arrested Development är en utsökt extraordinärt komisk tv-serie i tre säsonger (dvd: säsong 1, säsong 2). I centrum står en väldigt annorlunda familj, och under seriens sista säsong introducerades familjens nya advokat; Bob Loblaw. Jag gillar verkligen inte att förklara skämt, men om du missat det så låter namnet som bla bla bla när man uttalar det.

Världen såg annorlunda ut förr. Och även om det är ett sorgligt arv vi alltid får bära med oss, är det i varje fall roligt att det inte är så idag. Just därför är det här kul.

Ur Nu ska vi läsa – läsebok från 1962.

Recension av tv-serien The Princes Of Malibu.

En reality-serie med manuskript, en handfull personer utan skådespelartalang och ett obegränsat lager av pengar. Hur kan det INTE bli roligt?

Det har varit underhållande sedan första scenen. Serien kretsar kring de medverkande ungdomarnas bristande driftighet, men redan när signaturmelodin ljuder för allra första gången, och de medverkande får ett erkännande i form av sitt namn, brister hela seriens koncept. De tre ”lata” ungdomarna står som både skapare och verkställande producenter.

Tre bortskämda ”brats” gör en serie om hur otroligt bortskämda de är, bara så att de kan bli ännu mer bortskämda. Dessutom är det ingen som vet vilka de här människorna är. Till och med den förskräckliga gräsligheten vi känner som Growing Up Gotti hade i varje fall efternamnet och blodsbandet.

Och så har vi skådespeleriet. När det är som bäst är det bara fasansfullt. Värst är det när de försöker agera istället för att bara uttala sina repliker. Det lägger verkligen till extra poäng i kolumnen för oavsiktliga skämt.

Skulle det vara så att de inblandade avsiktligt deltog i dessa självironiska scener ska dom ha en eloge. Men det har jag väldigt svårt att tro.

Du har just ägnat sex timmar åt att läsa hur andra människor tycker att du ska tolka Dostojevskij. När du kommer hem längtar du inte efter Bill Maher, familjen Bluth eller något Whedoniskt. Du längtar efter Jim… Jimmy… James… Jimbo! Serien är av typen ”min flickvän har haft sex med min bästa vän, men jag har precis brutit ett ben på tre ställen, så det här gör mer ont”. Det är inte vackert, men det fungerar varje gång. Så, för att hålla benbrottsstatistiken nere skapades According To Jim – historien om något så originellt som en gift man som alltid lyckas strula till det, och sin stabila och alldeles för attraktiva fru. Alla kommer till slut överens, alla skrattar och alla är lyckliga – precis som alla andra familjer!