Allting som skulle bli så bra blev så dåligt.

Tjugohundrasex har varit ett rent ut sagt meningslöst år. Förutom Clerks 2 och Little Miss Sunshine har det varit riktigt dåligt med bra film. Borat-filmen bjuder säkert på några minnesvärda scener, men jag har inte lyckats (läs orkat) se den ännu. Den andra Jackass-rullen bjöd inte på något som överträffade den första filmen. Efter Kurt Wimmer:s Equilibrium var förväntningarna på hans Ultraviolet säkert lite väl höga, men fy vilken jävla miss det blev. Likadant med Underworld: Evolution. Slutligen borde The Benchwarmers ha varit mycket, mycket bättre.

Tjugohundrafem, däremot, bjöd oss på den underskattade Dirty Love. Vi fick stifta bekantskap med The Chumscrubber. Jerry Springer blev minnesvärd opera. Liftarens guide till galaxen och V för vendetta blev film. Thank You For Smoking både imponerade och underhöll. Sarah Silverman proklamerade att Jesus Is Magic och gav oss mycket minnesvärt. Me And You And Everyone We Know visade att bisarrt alltid är kul. Likaså indie’n Sex Sells: The Making Of Touche, som jag önskar får en DVD-release någon gång. Waiting… fick mig att betrakta restaurangpersonal i ett helt nytt ljus.

Dessutom hade Weeds, Grey’s Anatomy och gravt underskattade Kitchen Confidential premiär på TV. I år är det bara Studio 60 On The Sunset Strip som lyckats göra avtryck i världshistorien.

Du kanske märker den totala avsaknaden av svensk film. Det beror på att jag inte har sett något svenskt av värde sen Lukas Moodysson gjorde något bra sist, och det var sisådär fyra-fem år sedan. TV klarar jag knappt av att prata om. Speciellt SVT och TV4 har lyckats extra dåligt och är i mina ögon ansvariga för en uppsjö av fruktansvärda serier från landets incestuösa komedi-elit.

Detta är mitt försök att göra något bra av den hemska dokusåpa-genren.

Alla talangsåpor som finns idag rör sig inom ganska specifika, och rent dötråkiga områden; Idol letar folk som kan sjunga (påstås det), So you think you can dance söker dansare, i Jeopardy krävs en mer än allmän allmänbildning, i Robinson är tanken att det ska krävas viss fysisk styrka och uthållighet. Big Brother vet jag inte riktigt vad det kräver, men någon vinner ju till slut.

Min idé är att helt enkelt hitta den person som är bäst. Överhuvudtaget. De olika tävlingsmomenten skulle kunna delas femtio procent teoretiskt och femtio procent praktiskt. I så vitt skilda grenar såsom;
- kunskap om klassisk musik
- överleva ett visst antal dagar i vildmarken
- simma längst under vattnen
- springa 100m fortast
- våga hoppa bungeejump
- höjdhopp
- tio frågor om Wassily Kandinsky
- matlagning
- hårfrisering
- kunna spela ett visst instrument
- byta ett däck på bilen
- lägga om ett sår, på rätt sätt
- köra runt en bana snabbast med bil
- kunskap om en viss film eller tv-program
- lösa matematiska problem
- sätta ihop en IKEA-möbel på kortast tid

…och så vidare. Det finns lika många tävlingsgrenar som det finns sysslor att utföra eller kunskap att minnas – och det är rätt många.

Jag tänkte mig halvtimmesformat med sexton deltagare och fyra tävlingsmoment per program.
Gren 1: åtta deltagare möter åtta andra deltagare. Kvar blir åtta vinnare.
Gren 2: fyra deltagare möter fyra andra deltagare. Kvar blir fyra vinnare.
Gren 3: två deltagare möter två andra deltagare. Kvar blir två vinnare.
Gren 4: de två kvarvarande deltagarna möter varandra. Kvar blir en vinnare.

Varje programs vinnare går vidare till säsongens finalomgång. Vinnaren där möter förra årets vinnare, och så kan det fortsätta i evighet.

När jag för några år sedan försökte mig på några nyårslöften gick det inte så bra. Att spela CD-skivor baklänges var faktiskt det enda som engagerade mitt då pepparkaksstinna jag. Kort summerat; idag har jag en ny CD-spelare. Men jag tänker glömma och förlåta mig själv i år. Nya ny-ny-nyårslöften är ett måste. Detta är mitt;

Bli Gud. Skapa 800 miljarder exemplar av Ernst-Hugo [Järegård] och vänta på att världen imploderar av rädsla eller humor.
Det passar mig vilket som.

Nyårslöfte™ – som gjort för att hållas.

Ernst-Hugo vs. Postbanken (~1MB)

Ny MP3-spelare behövde införskaffas, och det blev en iriver S10. Grymt söt liten sak, men det är inte därför vi har samlats här idag. Spelaren ska levereras med laddat batteri, men mitt var helt slut. Mystiskt tänkte jag, men skit samma. Men när jag gick igenom spelarens olika funktioner såg jag att där redan fanns en röstinspelning daterad första januari tvåtusensex, tolv minuter över tolv på natten. Nyfiken som man är spelade jag upp klippet och hör en kvinnoröst säga ”no, no” följt av ljud som låter som att enheten paketeras, och så tar klippet slut – spelaren stänger nämligen av inspelningen när det blir helt tyst. Tyst som inuti ett paket. Det enda jag kan tänka mig är att personen som paketerade det hela råkade starta spelaren. Om du finns där ute; oroa dig inte – spelaren är i toppskick ;)

Ett helt annat klipp fann jag bland vinylskivorna som utlöste min kärlek för italo-disco-musik; ”Max Mix”-plattorna. Just detta klipp har en röst som borde påminna många om en viss karaktär i tv-serien South Park. Observera att klippet är från en skiva som släpptes 1988. Det är Max Mix nummer sex, mixad av Toni Peret och José María Castells.

Oh, no, no! Tidig version av Cartman gästade Max Mix

När man hos LOVEFiLM söker efter en av filmhistoriens mest minnesvärda filmer – Cool Hand Luke – får man istället upp en av de sämre komedierna som gjorts i modern tid; Be Cool.

Det var bland sista skörden av importerade, kärnfria vindruvor som den här lilla saken fångade min uppmärksamhet.

Hon ser grymt lössläppt ut, eller hur?

Det är inte varje dag man har sån tur att man hittar en hora på ICA för 19:90;-

Genom Aftonbladet *huuu* hittar jag en artikel om sexistiska pissoarer i Wien. Först; är det inte underbart att en historia med så pass minimalt nyhetsvärde har hittat vägen från staden som gett oss wienerkorv och wienernougat ända till lilla Sverige?
Punkt två. Det är inget som säger att det är en kvinnas mun. Det finns gott om rödläppade transvestiter här i världen. OCH TACKA FAN FÖR DET! Nåja. Om det nu inte vore en kvinnas läppar – skulle det mer ”okej” då? Efter att ha sett bilden gick mina tankar framförallt till Rolling Stones Sticky Fingers-platta och Dr. Frank-N-Furter från The Rocky Horror Picture Show. Kul idé är det i varje fall, och jag hade önskat att jag hade ett exemplar.

Och dom jävla träden också! Förbannade sexister!

Att sluta lyssna på radio är bland de bästa beslut man kan ta. Inte all radio dock. Det finns ljuspunkter. Eller, nja, en ljuspunkt; Sveriges Radio, SR. Det enda problem SR har är dess helt värdelösa systerorganisation; Sveriges Television, SVT. Jag ser bara två bra program i tablån; Veronica Mars (torsdagar 20:00) och Entourage (onsdagar 21:00). Båda är inköpa serier. Båda går utmärkt att inhandla på DVD.

SR bjuder på desto mer. Det finns faktiskt intressanta musikstycken att avnjuta i både P2 och P3. Det är verkligen synd att det inte finns en separat radio-licens, utan bara dagens tv-licens som även innefattar radio. Då hade jag faktiskt kunnat tänka mig att betala.

En av höjdpunkterna från SR är P2:s Rendezvous. Det sänds på en helt perfekt tid; fredagar 18:03. Ger du programmet en chans innan du beger dig ut på stan kommer all musik du påtvingas på diverse klubbar och barer att ge dig kväljningar. Programmet är en veritabel expert på att ge dig ett hum om hur bra musik egentligen låter.

Vad ”bra” musik innebär är så klart personligt. Men att en fullängds-CD för 179;- innehåller en bra låt och resten agerar utfyllnad ser inte jag som bra musik. Att man utvecklas i sin musiksmak genom åren är helt naturligt, men att man lägger en artist bakom sig ska inte vara för att tröttnat på dem, utan för att man funnit något annat som var mer intressant, eller för att man känner att man fått ut allt man kan av just den artisten.

Jag tänker inte hymla med att jag skyller mycket av dagens dåliga musik på CD’n som medium. Den enormt billiga kostnaden att producera en CD, jämfört med en vinylskiva eller ett kassettband, gör att produktionskostnaden blir försumbar i sammanhanget. Ett av de värsta exemplen är Absolute Music-samlingarna, som mest kan liknas vid ett dåligt one-night-stand. Man spelar uteslutande på att musiken är ”färsk” – inte att den är bra, givande, intressant eller hållbar. Loppisar och second-hand är fyllda med kasserade Absolute Music-skivor – men du lär få problem att hitta Sparks, Tom Jenkinson eller Tom Waits.

En grupp som jag hittade för några veckor sedan har lyckats med konststycket att producera två skivor med uteslutande ”bra musik”. Så länge du gillar excentrisk melankolipop med indiekänsla. Billie The Vision & The Dancers heter bandet, och du hittar dem på billiethevision.com. Gratis MP3:or av bandets alla låtar erbjuds genom underbara last.fm. Tack vare att bandet bjuder på sig själva genom att erbjuda sin musik online, och gratis, har deras två album I was so unpopular in school and now they’re giving me this beautiful bicycle samt The world according to Pablo funnit en plats i min CD-samling – något som aldrig hade hänt om jag inte hade fått lyssna igenom skivorna innan jag köpte dem.

Det är precis det problemet som de största skivbolagen har idag. De säljer hitlåtar – eller kanske snarare – en hitlåt, per skiva, men vill att folk ska betala fullpris trots att det egentligen bara är en uppsvälld singel de säljer. I förhoppningen att resten av skivan är något att ha slänger folk ut uppemot 200 svenska dinarer för att ganska snart bli väldigt besvikna. Men skivbolagen har haft tur hittills; för varje person som slutat köpa topplistemusik har två nya personer fötts och fyllts av falska förhoppningar. Men i och med utbyggnaden och populäriseringen av Internet har dessa nya, potentiella köpare blivit färre. Så det är inte speciellt konstigt att dålig musik säljer sämre än på många år och bra musik säljer bättre än på många år.

Det kan verka konstigt, men jag tycker inte att uppemot 200;- för en CD är ”för mycket”. Inte för en bra skiva. Det tror jag inte att du heller tycker om du hade garanterats 74 minuter av musik du tycker om.

Jag tycker det är helt underbart att hela Sveriges politikerkår kan hålla sig för skratt när folkpartiet granskar sig själva. Polisen har ju gjort sig kända för sina interna granskningar, och nu är det alltså en populär skenmanöver även hos volkspartiet. Vilket jävla skämt. Granska sig själva!? Pffft! Så vitt jag vet är hela historien polisanmäld. Så om polisen kan slita sig från arbetet med att granska sig själva ett tag och undersöka vilka, om några, hos partiet har gjort sig skyldiga till dessa hemska brott.

Dryga böter och fängelse säger jag. FÄNGELSE! Skicka dom till Texas för arkebusering. Genast!

I ärlighetens namn – vilken jag har gjort till min livsuppgift att upprätthålla – hade jag gjort precis samma sak som de anklagade personerna gjorde. Det är ju helt mänskligt. De som däremot borde åtalas är dessa fullständiga idioter till tjänstemän som väljer lätta lösenord av lättja. Dom får skylla sig själva, och, om något, borde det vara dom som lämnar sitt parti.

Vardagslyx borde vara lagstadgat.

Filmen The Breakfast Club, ett par liter apelsinjuice och den största jävla dagobertare du kan skapa.

Du försöker romantisera någon som förstår, och uppskattar ironi; en flaska Courvoisier, nån schysst philly soul-platta och din, för dagen hyrda, bordeauxröda plyschsoffa.