Läser om rekryteringsbehov för de företag som deltar på jobbmässan i år. ”Coachföretag” står det på vartannat. Vad är det? Google…

Luktar glorifierad studie-/yrkesvägledarroll, eller kognitiv beteendeterapi utan relevant utbildning, i en uppenbart oreglerad bransch. Istället för en kommunanställning och skitlön är det självförverkligande, flower power-flum och troligtvis massor, massor utav hasch.

Några lösryckta fraser jag hittade efter 2 min med Google;

”Alla möjligheter finns inom var och en av oss”
Synsättet är skrämmande naivt. Typisk alla-kan-attityd som inte tar hänsyn till uppenbara faktorer såsom biologi, ekonomi och geografi. Ett svältande barn i Afrika har samma möjlighet att bli Sveriges statsminister som Sveriges statsminister har att bli ett svältande barn i Afrika.

”Lösningsfokuserat”
Är inte allting som gjorts i hela världen, någonsin, lösningsfokuserat? Man städar – det blir rent. Man går till jobbet – man får pengar. Homo habilis tar till verktyg eftersom man är jävligt trött på att jaga dinosaurier med bara händer.

”Livs coaching är för framgångsrika kvinnor och män!”
Nej, tvärtom är det. Dessutom är det en paradox. Om man redan är framgångsrik behöver man ingen livscoach. Om man inte är framgångsrik har man inte råd/tid med en livscoach.

”För dig som vill ta nästa steg och komma till nästa nivå”
Har svårt att greppa om det är datorspel eller självmord man menar.

”För en snabb o varaktig förändring”
Vilken tur att det inte var en lång och tillfällig förändring som skulle bekostas! Det hade ju varit så, så mycket sämre. Dessutom, hur många snabba förändringar blir varaktiga? Och hur mycket som går snabbt är positivt? Orden är ju praktiskt taget motsatsord.

Om du är mer intresserad, uppskattade jag detta.

Nu med mer skit per TV än någonsin tidigare!

Med åren som gått har jag fått bekänna för mig själv, och inte minst omvärlden, att både vitt skilda och oftast ganska udda intressen präglar min fritid. Obskyra filmer från 80-talet är ett exempel. Böcker från Taschen ett annat.

Nu är det dags att medge ännu ett nöje: Gilbert och Sullivan (mest Gilbert). Vanligtvis har jag inte mycket till övers varken för opera, operetter eller musikaler. Det är inte min cup of tea helt enkelt. Förutom duon har bara ytterligare ett undantag slunkit igenom; Rocky Horror.

Klippet är en klar favorit från The Pirates of Penzance (”Piraterna från Penzance”), framförd av George Rose så perfekt som någon dödlig kan.

Om någon undrar vad detta har att göra med CSN och de 240 veckorna kan jag väl nämna att generalmajoren kan precis allt, utom det han ska kunna.

Börjar med inlägget som fick mig att bli förbannad, skrämd och besviken.

Genom att leva har jag lärt mig att det inte finns någon som helst anledning att vara tillmötesgående, vänlig eller knappt ens se motparten som en medmänniska om denne råkar vara polis. Det är min erfarenhet att poliser som yrkesgrupp inte är mer intelligenta än genomsnittssvensken och det är skrämmande om man ser till deras arbetsuppgifter.

Detta är positioner som borde innehas av smarta, socialt kompetenta människor som med bravur löser ovanliga situationer. Detta är människor som små barn ska kunna se upp till, inte minst för att deras uppväxt ska kännetecknas av att folk med makt agerar ansvarsfullt – något som både Stålmannen (”With great power comes great responsibility”) och Jesus (”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera” Lukas 12:48) är överrens om.

Istället har vi allt för många arroganta maktmissbrukare som antingen är för dumma för att klara av sina arbetsuppgifter eller blir så överväldigade av uppgiften att de borde ha sållats ut redan första veckan på polisskolan.

Under mina tjugoåtta år har jag varit i kontakt med polisen två gånger. Vid båda tillfällena har jag blivit besviken.

Första gången blev jag påkörd av en bilist mitt på ljusa dan, på ett övergångsställe, i centrala Malmö. En bilist som smet så fort jag hade kommit på benen igen. Trots att jag var skakad mindes jag att be två vittnen om deras namn och telefonnummer. De två vittnena plus jag själv hade noterat samma registreringsnummer, fick jag veta senare. Alla tre sa Volvo. Två sa silverfärgad och en sa grå. Vad händer? Fallet avskrivs. Varför? Bilen var registrerad på en person som inte bodde i Malmö utan i Göteborgstrakten. Polisen trodde det var mer sannolikt att tre fullt friska människor med normalsyn hade sett fel, än att en person hade kört från Göteborg till Malmö.

Mitt förslag? Färre poliser, bättre poliser!

Hur långt är företag beredda att gå för att kunna spela på folks miljömedvetenhet? Oerhört långt ser det ut som.

Så här beskrivs en trådlös integrerad router från Netgear: ”Routern innehåller gröna miljöfunktioner som av/på-knapp som spar energi när routern inte är i bruk…”

Wow.

Idag är det alltså en bonus med något som funnits lika länge som människan använt elektricitet. Det är värre än när ”interaktiva menyer” listas under special features på DVD-filmer.

Jag tror vi alla förstår att Netgears marknadsavdelning inte är problemet, utan precis alla andra tillverkare. De som vägrar förse elektronikprodukter med strömbrytare, som utrustningen från Com Hem.

Bonuspoäng. Produkten säljs på ONOFF.

En liten besvikelse, om man ser till förväntningarna. En stor succé, om man jämför med merparten av årets filmer.

Efter att ha slagit igenom rejält från underläge med Thank You for Smoking och toppat det med en Oscarsnominering för regin av Juno är det svårt att se att Jason Reitman haft något annat mål med Up in the Air än en Oscarstatyett. På det sättet har han haft lika överambitiösa och orealistiska förväntningar på sig som Diablo Cody – även om jag inte tror att någon förväntade sig att en skräckkomedi om en besatt cheerleader skulle förvandlas till Oscarsguld.

Jag tror inte att Up in the Air vinner bästa film i år. Jag hoppas också det. För det är inte en tillräckligt perfekt film. En nominering, visst. Kanske flera till och med; manus, regi, bästa film och bästa kvinnliga biroll för Anna Kendrick. Men alltför många gånger visade förutsägbarheten sig. Var det verkligen någon som förväntade sig ett annat resultat när huvudkaraktären, den notoriska ensamvargen Ryan Bingham, äntligen vågar ta steget mot ett annat liv? Istället för att berättarrösten i (500) Days of Summer redan från första början tillkännager ”this is not a love story” talar Up in the Air om precis samma sak, men genom sin handling. Eller hotet om självmord som i slutändan självklart får den unga och naiva protegén Natalie Keener att byta karriär.

Om man nu ska gissa något tror jag att nomineringarna för Up in the Air kommer att likna de för Sofia Coppolas Lost in Translation; originalmanus, regi och bästa film. Plus som sagt, en för bästa kvinnliga biroll till Anna Kendrick. Up in the Air kan också mycket väl vinna originalmanus, men något annat känns långsökt.

Avritad från ett gammalt nothäfte, med namnet Skärgårdsflirt, anno nittonhundratalets första hälft.
Originalet går utmärkt att skriva ut som poster, ända upp till 70×100 cm: skärgårdsflirt jpeg 6353×8470 pixlar (~4 Mb).