Personligen prefereras flerstaviga ord, som efter viss övning, obesvärat böljar över läpparna. Ta min tveklösa favorit: onomatopoesi. Det syftar på ord som är ljudhärmande (kvack, mu, krax). Påträffade det när jag försökte översätta Julius La Rosas trallvänliga Eh Cumpari till det blågula tungomålet. Megalomani är förvisso inte riktigt lika tjusigt, och sannerligen inte eftersträvansvärt, men likväl en tacksam silvermedaljör. Förhoppningsvis går det många jordsnurr innan Akademin utdömer dessa mysiga ord.

Det finns dock ord som blivit förlegade; för ett par år sedan försvann giftasgalen – ett ord som jag egentligen tycker dog ut redan i samband med att tv-programmet Kär och galen med Lotta Engberg sattes på evig sparlåga.

Budoarstämning saknar jag inte heller. Dessa platser har i bästa fall ersatts av något mer habby chic.