Att sluta lyssna på radio är bland de bästa beslut man kan ta. Inte all radio dock. Det finns ljuspunkter. Eller, nja, en ljuspunkt; Sveriges Radio, SR. Det enda problem SR har är dess helt värdelösa systerorganisation; Sveriges Television, SVT. Jag ser bara två bra program i tablån; Veronica Mars (torsdagar 20:00) och Entourage (onsdagar 21:00). Båda är inköpa serier. Båda går utmärkt att inhandla på DVD.

SR bjuder på desto mer. Det finns faktiskt intressanta musikstycken att avnjuta i både P2 och P3. Det är verkligen synd att det inte finns en separat radio-licens, utan bara dagens tv-licens som även innefattar radio. Då hade jag faktiskt kunnat tänka mig att betala.

En av höjdpunkterna från SR är P2:s Rendezvous. Det sänds på en helt perfekt tid; fredagar 18:03. Ger du programmet en chans innan du beger dig ut på stan kommer all musik du påtvingas på diverse klubbar och barer att ge dig kväljningar. Programmet är en veritabel expert på att ge dig ett hum om hur bra musik egentligen låter.

Vad ”bra” musik innebär är så klart personligt. Men att en fullängds-CD för 179;- innehåller en bra låt och resten agerar utfyllnad ser inte jag som bra musik. Att man utvecklas i sin musiksmak genom åren är helt naturligt, men att man lägger en artist bakom sig ska inte vara för att tröttnat på dem, utan för att man funnit något annat som var mer intressant, eller för att man känner att man fått ut allt man kan av just den artisten.

Jag tänker inte hymla med att jag skyller mycket av dagens dåliga musik på CD’n som medium. Den enormt billiga kostnaden att producera en CD, jämfört med en vinylskiva eller ett kassettband, gör att produktionskostnaden blir försumbar i sammanhanget. Ett av de värsta exemplen är Absolute Music-samlingarna, som mest kan liknas vid ett dåligt one-night-stand. Man spelar uteslutande på att musiken är ”färsk” – inte att den är bra, givande, intressant eller hållbar. Loppisar och second-hand är fyllda med kasserade Absolute Music-skivor – men du lär få problem att hitta Sparks, Tom Jenkinson eller Tom Waits.

En grupp som jag hittade för några veckor sedan har lyckats med konststycket att producera två skivor med uteslutande ”bra musik”. Så länge du gillar excentrisk melankolipop med indiekänsla. Billie The Vision & The Dancers heter bandet, och du hittar dem på billiethevision.com. Gratis MP3:or av bandets alla låtar erbjuds genom underbara last.fm. Tack vare att bandet bjuder på sig själva genom att erbjuda sin musik online, och gratis, har deras två album I was so unpopular in school and now they’re giving me this beautiful bicycle samt The world according to Pablo funnit en plats i min CD-samling – något som aldrig hade hänt om jag inte hade fått lyssna igenom skivorna innan jag köpte dem.

Det är precis det problemet som de största skivbolagen har idag. De säljer hitlåtar – eller kanske snarare – en hitlåt, per skiva, men vill att folk ska betala fullpris trots att det egentligen bara är en uppsvälld singel de säljer. I förhoppningen att resten av skivan är något att ha slänger folk ut uppemot 200 svenska dinarer för att ganska snart bli väldigt besvikna. Men skivbolagen har haft tur hittills; för varje person som slutat köpa topplistemusik har två nya personer fötts och fyllts av falska förhoppningar. Men i och med utbyggnaden och populäriseringen av Internet har dessa nya, potentiella köpare blivit färre. Så det är inte speciellt konstigt att dålig musik säljer sämre än på många år och bra musik säljer bättre än på många år.

Det kan verka konstigt, men jag tycker inte att uppemot 200;- för en CD är ”för mycket”. Inte för en bra skiva. Det tror jag inte att du heller tycker om du hade garanterats 74 minuter av musik du tycker om.