Allting som skulle bli så bra blev så dåligt.

Tjugohundrasex har varit ett rent ut sagt meningslöst år. Förutom Clerks 2 och Little Miss Sunshine har det varit riktigt dåligt med bra film. Borat-filmen bjuder säkert på några minnesvärda scener, men jag har inte lyckats (läs orkat) se den ännu. Den andra Jackass-rullen bjöd inte på något som överträffade den första filmen. Efter Kurt Wimmer:s Equilibrium var förväntningarna på hans Ultraviolet säkert lite väl höga, men fy vilken jävla miss det blev. Likadant med Underworld: Evolution. Slutligen borde The Benchwarmers ha varit mycket, mycket bättre.

Tjugohundrafem, däremot, bjöd oss på den underskattade Dirty Love. Vi fick stifta bekantskap med The Chumscrubber. Jerry Springer blev minnesvärd opera. Liftarens guide till galaxen och V för vendetta blev film. Thank You For Smoking både imponerade och underhöll. Sarah Silverman proklamerade att Jesus Is Magic och gav oss mycket minnesvärt. Me And You And Everyone We Know visade att bisarrt alltid är kul. Likaså indie’n Sex Sells: The Making Of Touche, som jag önskar får en DVD-release någon gång. Waiting… fick mig att betrakta restaurangpersonal i ett helt nytt ljus.

Dessutom hade Weeds, Grey’s Anatomy och gravt underskattade Kitchen Confidential premiär på TV. I år är det bara Studio 60 On The Sunset Strip som lyckats göra avtryck i världshistorien.

Du kanske märker den totala avsaknaden av svensk film. Det beror på att jag inte har sett något svenskt av värde sen Lukas Moodysson gjorde något bra sist, och det var sisådär fyra-fem år sedan. TV klarar jag knappt av att prata om. Speciellt SVT och TV4 har lyckats extra dåligt och är i mina ögon ansvariga för en uppsjö av fruktansvärda serier från landets incestuösa komedi-elit.