En liten besvikelse, om man ser till förväntningarna. En stor succé, om man jämför med merparten av årets filmer.

Efter att ha slagit igenom rejält från underläge med Thank You for Smoking och toppat det med en Oscarsnominering för regin av Juno är det svårt att se att Jason Reitman haft något annat mål med Up in the Air än en Oscarstatyett. På det sättet har han haft lika överambitiösa och orealistiska förväntningar på sig som Diablo Cody – även om jag inte tror att någon förväntade sig att en skräckkomedi om en besatt cheerleader skulle förvandlas till Oscarsguld.

Jag tror inte att Up in the Air vinner bästa film i år. Jag hoppas också det. För det är inte en tillräckligt perfekt film. En nominering, visst. Kanske flera till och med; manus, regi, bästa film och bästa kvinnliga biroll för Anna Kendrick. Men alltför många gånger visade förutsägbarheten sig. Var det verkligen någon som förväntade sig ett annat resultat när huvudkaraktären, den notoriska ensamvargen Ryan Bingham, äntligen vågar ta steget mot ett annat liv? Istället för att berättarrösten i (500) Days of Summer redan från första början tillkännager ”this is not a love story” talar Up in the Air om precis samma sak, men genom sin handling. Eller hotet om självmord som i slutändan självklart får den unga och naiva protegén Natalie Keener att byta karriär.

Om man nu ska gissa något tror jag att nomineringarna för Up in the Air kommer att likna de för Sofia Coppolas Lost in Translation; originalmanus, regi och bästa film. Plus som sagt, en för bästa kvinnliga biroll till Anna Kendrick. Up in the Air kan också mycket väl vinna originalmanus, men något annat känns långsökt.