Börjar med inlägget som fick mig att bli förbannad, skrämd och besviken.

Genom att leva har jag lärt mig att det inte finns någon som helst anledning att vara tillmötesgående, vänlig eller knappt ens se motparten som en medmänniska om denne råkar vara polis. Det är min erfarenhet att poliser som yrkesgrupp inte är mer intelligenta än genomsnittssvensken och det är skrämmande om man ser till deras arbetsuppgifter.

Detta är positioner som borde innehas av smarta, socialt kompetenta människor som med bravur löser ovanliga situationer. Detta är människor som små barn ska kunna se upp till, inte minst för att deras uppväxt ska kännetecknas av att folk med makt agerar ansvarsfullt – något som både Stålmannen (”With great power comes great responsibility”) och Jesus (”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera” Lukas 12:48) är överrens om.

Istället har vi allt för många arroganta maktmissbrukare som antingen är för dumma för att klara av sina arbetsuppgifter eller blir så överväldigade av uppgiften att de borde ha sållats ut redan första veckan på polisskolan.

Under mina tjugoåtta år har jag varit i kontakt med polisen två gånger. Vid båda tillfällena har jag blivit besviken.

Första gången blev jag påkörd av en bilist mitt på ljusa dan, på ett övergångsställe, i centrala Malmö. En bilist som smet så fort jag hade kommit på benen igen. Trots att jag var skakad mindes jag att be två vittnen om deras namn och telefonnummer. De två vittnena plus jag själv hade noterat samma registreringsnummer, fick jag veta senare. Alla tre sa Volvo. Två sa silverfärgad och en sa grå. Vad händer? Fallet avskrivs. Varför? Bilen var registrerad på en person som inte bodde i Malmö utan i Göteborgstrakten. Polisen trodde det var mer sannolikt att tre fullt friska människor med normalsyn hade sett fel, än att en person hade kört från Göteborg till Malmö.

Mitt förslag? Färre poliser, bättre poliser!