Satt och kollade lite backstage video natten till måndag på Emmys.tv och NBC.com, eftersom jag var vaken och hade absolut inget bättre för mig. Har aldrig sett två människor som såg så uttråkade ut som Eva Longoria + make.

Kul att Jane Lynch fick sin första stora utmärkelse. Även om jag själv väljer bort Glee har hon gjort ett flertal minnesvärda roller, inte minst i Psych, Party Down, kortlevda Lovespring International och Arrested Development. Hon är lite som en TV-variant av Philip Seymour Hoffman innan Capote (2005).

Eric Stonestreet (bästa manliga biroll i en komediserie, för Modern Family) gav kvällens mest rörande tacktal.

Jim Parsons, som nominerades första gången förra året för The Big Bang Theory, tog hem statyetten i år, vilket jag tyckte var både förvånande (i kamp med Tony Shalhoub, Steve Carell, Larry David, Alec Baldwin) och otroligt kul. Hans tacktal gav dock mer att önska. Precis som Edie Falco, som vann med Nurse Jackie. Båda verkade helt oförberedda och enormt nervösa.

Ett stort plus var att Charlie Sheen inte blev nominerad i år för Two and a Half Men.

Sämst:
1) Att Mad Men vann bästa drama i år igen. Över Dexters fjärde säsong, som var bland det mest gripande på TV sedan den tredje säsongsavslutningen av Nip/Tuck och sista avsnittet av Six Feet Under.

2) Hela fältet för bästa komediserie. Modern Family är inte usel, men den är inte jättebra heller. Att Nurse Jackie, som är mer drama än komedi, och The Office som sett sina bästa år, nominerades, men att The Big Bang Theory glömdes bort är en skam.

3) Bästa kvinnliga huvudroll i en dramaserie till Kyra Sedgwick framför Glenn Close? Nja…

4) Ingen vinst överhuvudtaget för varken 30 Rock eller Lost.

Alla nomineringar/vinnare på IMDb.

Andra bloggar om emmy, Emmy Awards, emmys, tv och tv-serier.

Har själv bara sett A Walk to Remember och konstaterat att den var fruktansvärd. Det får räcka.

Vill istället rekommendera Garden State (2004), Amélie (2001), Lost in Translation (2003), But I’m a Cheerleader (1999) eller varför inte Eagle vs Shark (2007)?

Klassiker som Casablanca (1942), Chaplins Stadens ljus (1931) med flera, förutsätter jag att du redan har sett. Och du har väl inte missat varför Guido Orefice är tidernas bästa filmpappa?

Andra bloggar om film, heteronormativitet, heteronormen och romantik.

The Inside (2005, 13 avsnitt, från Tim Minear)

Utan tvekan det mest motbjudande jag sett på TV. Får The Shield och 24 att likna Bolibompa. Egentligen är The Inside en helt vanlig kriminalserie: det handlar om en grupp människor på FBI som utreder mord. Men det är nivån av obehag som verkligen står ut. Första avsnittet börjar med att en i teamet hittas död. Lemlästad på samma sätt som personerna i fallet de utreder. Det visar sig snart att hon gjorde det mot sig själv, vid fullt medvetande. Om inte det är psykologiskt skrämmande så säg. Sen finns det ett avsnitt som handlar om barnpornografi som fortfarande får mig att vrida mig i soffan av obehag. Om du redan gillar Criminal Minds så ta en titt på The Inside.

Eftersom den inte gjorts tillgänglig på DVD, kan jag tipsa om att den finns på diverse fildelningsnätverk. Kan också lägga upp via bittorrent om det är någon som önskar.

Andra bloggar om kriminalserier, tv och tv-serier.

Andra bloggar om arrested development, tv och tv-serier.

Handduksdagen, eller Towel Day, firas varje år den tjugofemte maj till minne av författaren Douglas Adams. Självklart har man alltid med sig en handduk, men speciellt idag.
Mer info på www.towelday.org eller svenska Wikipedia.

Andra bloggar om douglas adams, handduksdagen och towel day.

Första avsnittet har nyligen sänts på amerikanska tv-kanalen Starz, men finns såklart att ladda ner. Kanalen imponerar sannerligen, då den också är hem för sanslöst förbisedda (i Sverige) Party Down och Head Case.

Avsnittet är bra mycket bättre än den trailer som finns ute på YouTube. När jag såg den kändes det som att man missuppfattat hela meningen med serien, men kanske är det jag som gjort det. Det får framtiden utvisa. Hur som helst är det ett utsökt första avsnitt där särskilt de första 10 minuterna är helt jävla suveräna. Karaktärerna pratar inte mycket, men säger massor. Skoj att det också kan göras bra tv utan fullpackad dialog, vilket man annars är van vid (se Vita Huset, Studio 60, Gilmore Girls).

UPPDATERING: Jag tar tillbaka nästan allt jag sagt. Serien blir katastrofal efter 1-2 avsnitt. Det enda som var riktigt bra var de första 10 minuterna av första avsnittet. Lurendrejeri!

Andra bloggar om Gravity, Head Case, Party Down, Starz, tv och tv-serier.

En liten besvikelse, om man ser till förväntningarna. En stor succé, om man jämför med merparten av årets filmer.

Efter att ha slagit igenom rejält från underläge med Thank You for Smoking och toppat det med en Oscarsnominering för regin av Juno är det svårt att se att Jason Reitman haft något annat mål med Up in the Air än en Oscarstatyett. På det sättet har han haft lika överambitiösa och orealistiska förväntningar på sig som Diablo Cody – även om jag inte tror att någon förväntade sig att en skräckkomedi om en besatt cheerleader skulle förvandlas till Oscarsguld.

Jag tror inte att Up in the Air vinner bästa film i år. Jag hoppas också det. För det är inte en tillräckligt perfekt film. En nominering, visst. Kanske flera till och med; manus, regi, bästa film och bästa kvinnliga biroll för Anna Kendrick. Men alltför många gånger visade förutsägbarheten sig. Var det verkligen någon som förväntade sig ett annat resultat när huvudkaraktären, den notoriska ensamvargen Ryan Bingham, äntligen vågar ta steget mot ett annat liv? Istället för att berättarrösten i (500) Days of Summer redan från första början tillkännager ”this is not a love story” talar Up in the Air om precis samma sak, men genom sin handling. Eller hotet om självmord som i slutändan självklart får den unga och naiva protegén Natalie Keener att byta karriär.

Om man nu ska gissa något tror jag att nomineringarna för Up in the Air kommer att likna de för Sofia Coppolas Lost in Translation; originalmanus, regi och bästa film. Plus som sagt, en för bästa kvinnliga biroll till Anna Kendrick. Up in the Air kan också mycket väl vinna originalmanus, men något annat känns långsökt.

Andra bloggar om oscarsgalan och up in the air.

Pixars Up gjorde nog ingen åskådare besviken. Att en animerad film som trots att den riktar sig till en stor publik även lyckas vara intelligent är faktiskt helt fantastiskt.

Gillar visserligen Kill Bill-filmerna, och Death Proof var absolut inte dålig, men Quentin Tarantino fick ändå ett rejält uppsving med Inglourious Basterds, och visade att Pulp Fiction inte var en lyckträff.

Adventureland har jag nämnt förut, men den är precis lika bra andra gången du ser den. Detsamma gäller Zombieland.

The Boat That Rocked överträffade klart mina förväntningar och liksom alla här omnämnda filmer hamnar den på listan över kommande DVD-inköp.

The Proposal tog den romantiska komedin till en nivå som gjorde den klart sevärd.

In the Loop verkade som en bra idé, och det var den också. Större delen av tiden.

Att även den breda allmänheten uppskattade (500) Days of Summer överraskade nog alla. Filmen tog Zooey Deschanel till nya höjder.

The Hangover, Watchmen och District 9 måste också nämnas då de också uppskattades.

Största besvikelsen är onekligen Jennifer’s Body. Men eftersom både Juno och United States of Tara är fenomenala väljer jag att se Jennifer’s Body som undantaget. Men det ska bli intressant att se hur historien utvecklar sig för Diablo Cody.

Måste nämna att kvar från 2009 som jag inte sett ännu är: James Camerons snart Oscarsnominerade Avatar, Spike Jonzes jätteåtagande Where the Wild Things Are, Terry Gilliams nytändning The Imaginarium of Doctor Parnassus, Drew Barrymores långfilmsregidebut Whip It och Oscarsfavoriten thank-you-for-smoking Jason Reitmans Up in the Air.

Andra bloggar om 2009, film, In the Loop, Inglourious Basterds, Jennifer's Body, Up och Zombieland.

Andra bloggar om evolution, evolutionsbiologi, evolutionsteorin och jesus.

Sunshine Cleaning (2008)
Amy Adams (Enchanted) lever ett alltför komplicerat liv utan självförtroende men när hon går från städare till brottsplatsrengörare finner hon plötsligt mening med sitt liv. Alan Arkin spelar hennes excentriske far i en roll som påminner en hel del om den han spelade i Little Miss Sunshine.

Wristcutters: A Love Story (2006)
Historia om en värld efter döden där alla som tagit sitt liv hamnar. Klassisk kärlekshistoria i ny intressant tappning för alla som gillar svart komedi. Underbart besynnerligt soundtrack med musik av bland annat Gogol Bordello, Tom Waits och Joy Division.

Frequently Asked Questions About Time Travel (2009)
Chris O’Dowd (från The IT Crowd och The Boat That Rocked) och två av hans vänner hamnar i en invecklad situation när de ovetandes snubblar över en reva i tiden på deras favoritpub. Anna Faris spelar en lågavlönad tjänsteman från framtiden som fått i uppdrag att ställa allt tillrätta. Producerat av HBO och BBC – det bästa av två världar?

Sunshine Cleaning finns på region 2 DVD, övriga på region 1 import… *host* eller för nerladdning.

Andra bloggar om Adventureland, dramakomedi, dvd, film, Frequently Asked Questions About Time Travel, Sunshine Cleaning, svart komedi och Wristcutters.