Hendrix strömmade ur hörlurarna långt innan den oskrivna lagen om badkläder och barn i en viss ålder började gälla för mig. Det blev mycket rock och punk. Åttiotalet tog slut, men jag hade nyss hittat glädjen i synthesizern. Det blev italo disco, acid house och eurodance. Åren gick, men i samma elektroniska anda fann jag även happy hardcore och jungle. Under 90-talet lockades jag av en hel del ska, reggae, indiepop, singer-songwriter och inte minst hela riot grrrl-rörelsen. Tvåtusentalet började med IDM, franska chansons och små skvättar av soul och riktig techno.
En favorit som alltid håller måttet; Sparks.
Kan inte längre påstå att jag avskyr hiphop. Tack vare den banala klubbdängan Perfect (Exceeder) från Mason hittade jag Princess Superstar. Hon hade varit igång mycket längre än jag först antog. "Bad Babysitter" från plattan Is från 2001 är en låt med ruskigt frestande gung, producerad av The High & Mighty.
Spelades in 1978 av gruppen The Rubinoos. Men då som I Want To Be Your Boyfriend. De har dock, i sin tur, stulit refrängen från Rolling Stones Get Off My Cloud. Varför bryr jag mig? För att rätt ska vara rätt. Dessutom gjorde Rubinoos den enormt kitschiga signaturmelodin till åttiotalskomedin Revenge Of The Nerds, som alla äldre än tjugo säkert har sett.
Vid lunchtid igår, när jag trampade på som bäst med min sönderrostade jävlaskitcykel, på väg i ilfart mot ett bortglömt doktorsbesök spelade man i P3 hiphop som inte var helt värdelös. Frågar folk brukar jag säga att jag inte gillar hiphop, men det är inte hela sanningen. Bilden av hiphop som många har är amerikanska rappare med för mycket pengar. I mina ögon är det lika lite hiphop som Avril... [Läs vidare]
Behöver jag påpeka att alkohol var inblandat? [bild] Samtidigt vill jag passa på att tipsa om en låt som gick varm i musikmaskinen igår under kvällen när "incidenten" ägde rum. Je Veux Te Voir med Yelle. Blev lite småsur när det kom fram att jag missat hennes framträdande på Inkonst i början av mars.
Det har jag frågat mig själv ända sedan jag började lyssna på musik "på allvar". Det var ett och ett halvt decennium sedan. Nu förstår jag. Äntligen. Men långt ifrån allt. Modern jazz fixar jag fortfarande inte. I och med att jag hittade det fantastiska programmet Rendezvous i Sveriges Radio P2 fick jag krypa en hårsmån närmare korset och inse att kanske inte all musik på radio är fullständigt... [Läs vidare]
Ett ord: mysigt. Småjazzigt bakgrundskomp. Första gången jag hörde stycket skänkte dess ljuva toner extra liv och ytterligare djup till en scen i tv-serien Brothers & Sisters. Som för övrigt visas på Kanal 5, söndagar, klockan åtta. Precis som låten är serien väl värd några minuter av ditt liv. [musik]
Sex och en halv minut av själsläkande avslappning i downtempo-takt. Morse av Nightmares On Wax, från albumet Carboot Soul. [musik]
Underbar downtempo-version av Girls Just Wanna Have Fun - som vi alla minns tack vare åttiotalets härskarinna Cyndi Lauper. De har en sida på MySpace.
Du som är insiktsfull, entusiastisk, givande, underhållande, spännande, annorlunda. Du som bara blonderar håret ironiskt. Du som bara gästar stans uteställen för att få ett gott skratt. Du som inte ens äger en kajalpenna. Du som väljer bekvämt framför modernt. Du som bryr dig. Du som är medveten och intresserad. A moment of weakness. [musik]
Judge Dread är mest känd för att leverera komiska låtar om sin mandom i reggae-takt, och Dread Rock är inget undantag. Underbar text och härligt gung. I mina öron den roligaste låten från plattan Bring Back The Skins anno 1976. Missa inte heller titelspåret. I mer seriösa toner, men minst lika rolig, är Veronica Maggio. Vi har, vi har är ett småjazzigt extrem-mysigt downtempo-nummer. Havanna mamma med sin bitande... [Läs vidare]
