Mer om bloggdagen här.
Här är mina fem rekommendationer.
Apple – Movie Trailers (rss)
Ett brett utbud av filmtrailers, från kommande storproduktioner till utvalda indiefilmer.
Aurgasm (rss)
Beskriver själva innehållet som ”your favorite music you’ve never heard” och jag instämmer totalt.
The Selby (rss)
Hemma-hos-reportage från kreativa människor världen över. Har skrivit om sajten tidigare.
Wulffmorgenthaler (rss)
Underhållande seriestrip som alltid bjuder på något nytt.
Min farmor, morfar, farfar och mormor genomgick hela livet utan att någonsin använda Internet. Så vitt jag vet har ingen av dem heller använt en dator eller mobiltelefon. Ingen av dem har tittat på digital-TV, DVD eller upplevt 5.1-ljud.
Nu har jag visserligen bara kvar inlägg från nittonhundranittionio och framåt, men de tidigare höll precis samma usla kvalité. Jag skyller på att jag såg det som en dagbok, fast på Internet. Lyckligtvis förändrades det ganska omgående.
Detta kan tyckas löjligt, men jag får väl bjuda på det då. Andra året på gymnasiet förändrades mitt liv. Tack vare musikdelningstjänsten Audiogalaxy kom jag i kontakt med musik jag aldrig hade hört förut. Radio NRJ var nämligen lika usel då som den är idag. Band såsom Bikini Kill, Huggy Bear, Sleater-Kinney och Aphex Twin eller Squarepusher hamnade högt på min spellista. Jag lyssnade på tongångarna och texterna, och tog reda på mer, och mer, och mer. En helt ny värld hade öppnat sig. Popmusik och Moderaterna var inte de enda alternativen. Och det kändes för jävla skönt.
Det är både konstigt och intressant hur man minns vissa saker som om det hänt igår, medan andra, som var väldigt viktiga då, är som bortblåsta idag.
Någon gång under våren nittonhundranittioåtta, halvvägs in på första året av gymnasiet, satt jag och ”chattade” – säger man så fortfarande? Fy sjutton så gammal jag kände mig plötsligt. Hur som helst – chattade – med två jämnåriga damer, dolda under en och samma pseudonym. Efter bara ett par minuter kom utseendet på tal och vi bytte självporträtt. Först skickade jag en bild på Judd Nelson från The Breakfast Club men det förstod dom inte, utan undrade bara om jag verkligen kände ”den där killen från Mighty Ducks”. Redan där borde jag förstått att det aldrig skulle fungera. Jag menar, att vara född på åttiotalet och inte känna igen The Breakfast Club är att likställa med att vara uppväxt i Sverige men att inte veta vem Loket Olsson är.
Den enda bild på mig själv som jag hade på datorn var senaste klassfotot. Skickade över det och väntade. Väntade. Efter en stund blev väntan på bekräftelse för stor och jag skriver något i stil med ”Nå, vad tyckte ni?”. Svaret, som lät vänta på sig blev ett ”Nja…”. Surnade först till lite, men samtidigt hade jag inte förväntat mig något annat, och blev mest förbannad på mig själv för att jag av någon anledning sökte den typen av bekräftelse för en gångs skull.
Mellan oss blev det tyst och jag fortsatte chatta med ett par andra som jag kände sedan tidigare. Efter att ungefär tio minuter hade förflutit dyker deras pseudonym upp igen med texten ”Du, vi hade en fråga…”. ”Ja?” svarar jag väldigt undrande. Tillbaka får jag: ”Han som är fjärde från höger på översta raden, känner du honom?”.
Det tyckte jag var jävligt lågt.
Sedan dess ser jag visserligen äldre ut, men knappast bättre. Sensmoralen är att aldrig ställa frågor som man redan vet svaret på – och undvika folk som inte har sett The Breakfast Club.
Istället för att avlägga ett nyårslöfte vi alla vet kommer att brytas så fort jag blir sugen på horor och kola, tänkte jag helt enkelt skita i det i år.
Efter att spenderat alldeles för många år inom IT-branschen – visserligen är det mindre än tio år, men det känns som ett helt liv – har jag bestämt mig för att sadla om. Känner att om jag inte gör det nu, när jag är 27, kommer det aldrig bli av. Till vad vet jag inte, men om man får önska var, så blir det Japan, eller Hong Kong. Det finns många anledningar, men främst på grund av att de senare decenniernas kulturella utveckling i regionen har fascinerat mig i, ja, decennier.
Känner du till något om arbete/utbildning där? Jag antar att de har ungefär samma utbildningar som i Sverige, men hur fungerar utbildningssystemet? Hur är arbetsmarknaden efter avslutade studier? Boende?
I brist på trumpetarna från filmen En prins i New York är remixen av It Was A Good Day det trevligaste jag har hittat att vakna till hittills. Det blir bra, då jag är så yrvaken att delen av hjärnan som förstår engelska inte har vaknat till liv ännu.
Ett klassiskt stycke hade nog varit att föredra, men hittills har alla jag gått igenom passat bättre i glädje- och sorgstunder än som upp-och-hoppa-melodi.
Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.
Jag bryr mig inte längre vad samhället säger om vår kärlek. Du har rört min själ och fått den att vakna varje morgon pigg och glad. Du har utmanat mig och fullständigt golvat mig. Din fantastiska gestalt glädjer mig varje gång jag öppnar kylskåpet. Där står du, stor och ståtlig med ditt soliga yttre, och när jag skruvar av din kork sprider du din makalöst solskensmogna doft. Jag är din. Förevigt.
Är onaturligt förtjust i tv-serien Gilmore Girls. Samlar på böcker från bokförlaget Taschen. Helt såld på gammal reggae, typ The Maytals. Föredrar gröna äpplen och grön politik.
Sansmarmelad är pseudokulturell upplysning åt understimulerade minimalister för en jämlik, mätt, fredlig, miljöriktig, medmänsklig och allmänt mysigare värld. Av/med/för Magnus Lander.
sansmarmelad adj. [av franskans sans som betyder "utan" + marmelad, som i sammanhanget innebär allt det där sockersöta, meningslösa, tillsnofsade, onödiga]
Din oundvikliga kärleksproklamering kan mejlas till magnus snabel-a burkmat.nu
För RSS använder jag Google Reader till att följa de webbsidor som jag tycker är intressanta. Readern har en funktion som heter ”Shared items”, vilken visar en enkel webbsida med de inlägg man själv markerat att man vill dela med sig (”share”). Scriptet här, googlerss.php, hämtar sedan inläggen och listar dem.
Listan kontrolleras en gång per timme som standard. Själv har jag satt scriptet till att bara uppdatera två gånger per dag, eftersom jag tycker att det räcker. Vill du själv ändra så kolla på $time_between_updates – anges i sekunder.
Glöm inte att lägga till din egen, unika adress till dina delade inlägg ($googlerssurl), samt att se till så att $filename finns och att den är skrivbar.
Ber om ursäkt för kvaliteten på scriptet. Det har inte säkerhetskontrollerats överhuvudtaget och jag skäms över regexp’en. Men det fungerar – …might grind slow, but it grinds fine som Marley sjöng.
