Det är både konstigt och intressant hur man minns vissa saker som om det hänt igår, medan andra, som var väldigt viktiga då, är som bortblåsta idag.

Någon gång under våren nittonhundranittioåtta, halvvägs in på första året av gymnasiet, satt jag och ”chattade” – säger man så fortfarande? Fy sjutton så gammal jag kände mig plötsligt. Hur som helst – chattade – med två jämnåriga damer, dolda under en och samma pseudonym. Efter bara ett par minuter kom utseendet på tal och vi bytte självporträtt. Först skickade jag en bild på Judd Nelson från The Breakfast Club men det förstod dom inte, utan undrade bara om jag verkligen kände ”den där killen från Mighty Ducks”. Redan där borde jag förstått att det aldrig skulle fungera. Jag menar, att vara född på åttiotalet och inte känna igen The Breakfast Club är att likställa med att vara uppväxt i Sverige men att inte veta vem Loket Olsson är.

Den enda bild på mig själv som jag hade på datorn var senaste klassfotot. Skickade över det och väntade. Väntade. Efter en stund blev väntan på bekräftelse för stor och jag skriver något i stil med ”Nå, vad tyckte ni?”. Svaret, som lät vänta på sig blev ett ”Nja…”. Surnade först till lite, men samtidigt hade jag inte förväntat mig något annat, och blev mest förbannad på mig själv för att jag av någon anledning sökte den typen av bekräftelse för en gångs skull.

Mellan oss blev det tyst och jag fortsatte chatta med ett par andra som jag kände sedan tidigare. Efter att ungefär tio minuter hade förflutit dyker deras pseudonym upp igen med texten ”Du, vi hade en fråga…”. ”Ja?” svarar jag väldigt undrande. Tillbaka får jag: ”Han som är fjärde från höger på översta raden, känner du honom?”.
Det tyckte jag var jävligt lågt.

Sedan dess ser jag visserligen äldre ut, men knappast bättre. Sensmoralen är att aldrig ställa frågor som man redan vet svaret på – och undvika folk som inte har sett The Breakfast Club.