Personlig assistan låter som ett bra och progressivt samhällsinitiativ. Personligen har jag länge tyckt att det är något altruistiskt över dessa typer av yrken – trots att det är alldeles för många som hamnar där mer eller mindre självvalt, vare sig de passar i rollen eller inte.
Personliga assistenter är det fjärde mest efterfrågade yrket på Arbetsförmedlingen; efter förskollärare, säljare och grundskollärare. Och det är just på grund av Arbetsförmedlingen som dessa rader skrivs här idag. I ungefär ett år har jag letat intressanta jobb och har ögnat igenom ett par tusen annonser. Av dessa är är det bara sex-åtta stycken som varit oseriösa – dessutom endast fördelat på två olika arbetsgivare. Men det är i mitt gebit det. För personliga assistenter ser läget helt annorlunda ut. Det är det enda yrke jag känner till i Sverige där det är helt lagligt att bli diskriminerad.
”Endast kvinnliga sökande blir aktuella”
”Du som söker är kvinna ca 25-40 år”
”Du skall tåla rökig miljö”
”Jag bor vid XXXXXXXX, och vill att även du bor här eller i närheten.”
Tvunget att poängtera är att det vid min kortare analys endast var cirka en fjärdedel av annonserna som såg ut på det här sättet. Resten innehöll rimligare, neutrala och oftast fullt acceptabla villkor. Men hur hårt det sedan sållas bland de mer generella annonserna i ansökningar och intervjuer kan jag förståss inte uttala mig om.
En sak som lyser igenom nästan alla annonser är att när man söker assistenter till barn så är kraven alltid fullt rimliga. Men ju äldre personerna blir ju mer specifika blir kraven. Om man har så pass stort behov av vård att det krävs en arbetsskara på tio personer för att ta hand om det dagliga är det fullständigt orimligt att man kan förvänta sig att bo kvar hemma. Med all respekt för Stig Dagerman och hans Varning för hunden! kan man faktiskt inte kräva allt.
En bekräftelse på hur bedrövligt, komplicerat och orättvist livet är kan fås genom att instämma i mitt erkännande att de som behöver personlig assistans faktiskt har rätt att kräva allt.
