På sistone har jag börjat ifrågasätta hela existensen. Vad är verkligt? Vad är sanning?

De vanligt förkommande frågorna; ”Vad är meningen med livet?” och ”Finns det liv efter döden?” känns inte tillräckliga längre. Jag betvivlar frågornas faktiska existens och relevans. Istället för att försöka lista ut meningen med livet frågar jag mig vad meningen med att försöka förstå meningen med livet är.

Det enda jag vet helt säkert är att jag inte vet något helt säkert. Det är ett ganska konstigt, för att inte säga motsägande, faktum. Men det är det enda jag kan komma på som är sanning. Jag ser datorskärmen framför mig, men finns den där? Jag känner mina fingrar i hårbottnen när jag kliar mig i håret, men vad är det jag kliar och är det verkligen jag som kliar mig själv? Varken du eller jag kan, med hundraprocentig övertygelse, säga att det man ser, hör, känner, luktar och smakar är det man verkligen ser, hör, känner, luktar och smakar. Vad betyder detta? Ingenting är som det ser ut. Men det kan även vara precis som det ser ut :) Det är klurigt och totalt ovisst. Ingenting är säkert, allting är antagande. Men hur starkt måste ett antagande vara för att vi ska acceptera det som (kvasi-)sanning? Och när blir sanning verklighet?

Jag tror inte att det är många som tvivlar på tomaters existens. Vi har sett tomaten, vi har känt på tomaten, vi har känt lukten av tomaten och vi har smakat på tomaten. Fyra av fem sinnen finns representerade. Nu tar vi UFOn. Flertalet tvivlar på dess existens, få har sett ett, ännu färre har känt på ett.

Nu är jag så trött att jag inte vet vad jag babblar om. Godernatter.