Snötäckta hustak, doften av nybakta pepparkakor, gemenskap och vördnad. Trevligt? Visst. Realistiskt? Knappast. Idag har vi härligt rymliga bilar som fixar medelhavstemperatur till hela vida världen. Gravt åsidosatta barn skjuter nyårsraketer dygnet runt, och, påhittigt nog, på varandra. Mopeder i 70 flyger igenom fyrvägskorsningen, men inte innan de har tillkännagett sin fartfyllda färd genom att stå på tutan hundra meter innan korsningen. ”Här kommer jag” verkar vara 2000-talets melodi.

Snälla tomten, ta livet av alla jävla idioter.
Och Jesushalleluja, sätt apokalypsen i rullning snarast är du bussig. Jag börjar tröttna på tomma löften. BRING IT ON DIN JÄVLA BASTARD!

Visst, jag är förmodligen bara gnällig för att ’Dead Like Me’ inte längre kommer att skänka tv-mediet sin välbehövda fyndighet. Men tanken på att aldrig mer få se ett nytt avsnitt, och att vi bara fick två säsonger, gör att det finns en anledning mindre att gå upp på morgonen – eller ja, efter kl 10, som normala människor gör.

Med det nya året kommer absolut inget jag ser fram emot – förutom apokalypsen då *blink blink*. Förhoppningsvis har jag vågat hoppa innan dess. Annars blir det KomVux och rejält ointressanta ämnen. Allt för att få läsa något helt orelaterat man faktiskt är intresserad av. Det känns lika meningsfullt som att läsa tyska för att få köpa sprit på systemet. Eller nåt. Det kommer att bli ett sunkigt år i vilket fall som helst. Självklart får jag skylla mig själv, men, fan, den främsta anledningen till att jag hoppade av gymnasiet var ju för i helvete att det var så förbannat ointressant.

Jag lär mig aldrig.